Universal heart mentorutbildning
Denna helg har varit helt fantastisk och så otroligt givande. Jag känner så oändligt mycket kärlek och tacksamhet, dessa kursdagar har känts som någon form av vändpunkt och jag känner mig så redo att leva. Egentligen var det många månader sedan denna vändning skedde men jag har liksom stått och stampat i samma fotspår länge nu, och inte riktigt funnit mod att kliva över tröskeln, men nu, nu är jag äntligen redo att ta steget, jag är redo att sträcka ut mina armar och omfamna livet. ♥
Vi fick under lördag förmiddag en uppgift där vi på ett papper skulle beskriva tillvaron i våra liv, först utmanden och kompressioner och sedan expansioner och passioner. Och under dessa enstaka minuter vaknade jag upp och insåg, att de utmaningar som jag så många, många gånger beskrivit inte längre existerade, och min lycka är inget jag längre reflekterar över då det blivit min vardag. Denna minut av insikter var så befriande att jag var tvungen att pausa och andas, djupa andetag in och djupa andetag ut, för att hitta tillbaka till verkligenheten, till universitetslokalen, till stolen jag satt i och till kroppen som bär mig.
Jag är så fysiskt trött så att varje del av min kropp värker, men så fylld av kärlek och ljus att jag överväger tanken på att kanske ha blivit drogad, men det är mig inget emot om fallet så skulle vara. För jag andas lycka, lycka över medmänniskor, över arbetssituation, över inspiration och över framtidsvisioner, strukturer och planer. Jag är väl medveten om att jag egentligen borde varit nedbäddad för många timmar sedan men mitt flow har inget stopp just nu. Jag bär denna insikt tätt intill mitt hjärta och mina celler dansar av glädje.
Och jag fann just denna stund passande och till och med perfekt att kasta mig ut bland rädslor och kärlek, bland obehag och bland lycka, för jag vill ha en plats att utrycka mig på, så jag skriver nu här. Jag vill skriva och jag vill berätta, trots att jag är rädd för blickar och för ord, nästintill livrädd för vad omgivningen ska tycka om detta, så där rädd så att hjärtat slår så hårt så man överväger att skrika. Men jag vill leva, jag vill känna att jag lever, med allt vad det innebär, och jag vet att rädslor kommer styra mig igen, kanske många gånger om, men jag är redo att lämna komfortzonen och våga leva även om det kan dröja tills kärlek tillåts styra över rädslor.
