Oändlig kärlek
När jag sträcker upp mina händer mot taket och fäster blicken mot fingerspätsarna, då känner jag tacksamhet, tacksamhet för denna fantastiska kropp som färdar mig varje dag, denna fantastiska kropp som moder jord har skapat just till mig, precist anpassat efter min längtan, mina utmaningar och min resa.
Jag älskar min kropp, men jag älskar inte alltid bemötandet av mitt kropp, egentiligen är det rädslan för bemötande av min kropp som blir problematiskt, rädslan för känslor och reaktioner i möte med spegelbilden. För egentligen älskar jag mig själv, om jag verkligen ska vara så där läskigt ärlig. Egentligen så finns det inget jag är så tacksam över som det som gör det möjligt för mig att färdas här på jorden, det som gör min resa här möjlig.
Det är så lät att fastna i mönster av avsky mot sig själv, så jag måste stanna upp ibland och påminna mig själv om den här oändliga kärleken och tacksamheten som jag faktiskt känna. Så jag stannar upp och känner kroppen, känna hur fötterna färdar mig fram och hur varje andetag är betydelsefullt.
